Naturligtvis

Naturligtvis hade jag inte ens en skugga av mina egna barns charm och ljuvlighet när jag var liten. Självklart inte. Men ändå. Kanske hade min rygg drag av dotterns smala, smidiga? Kanske hade jag ett uns av hennes ögonglitter, en smula av sonens strålande leende? Det borde ju vara så. Rent genetiskt.

Och vad, vad kan det då ha varit som fick mina föräldrar att avstå från att någonsin smyga sig intill, kittlas och bråka som en slags förtäckt kel, vad fick dem att avstå från privilegiet att krama sitt eget senkomna sladdbarn godnatt, att sitta en stund och prata, fråga, lyssna, möta det barn som jag var när jag var i mänsklighetens bästa ålder. (10).

De var ju gamla förstås. De hade inte själva fått uppleva ömhet från sina föräldrar. Hm.

Jag smyger i trappan och får tag i sonen som sitter med ryggen mot räcket och spelar tv-spel. Jag borrar in fingrarna i sidorna på honom och han ylar av skratt, skrattet lockar dit dottern och jag kör "Nu är jag snälla mamma" (ser ut som vanligt), "och nu är jag mrs HYDE!" (ler galet och farligt). Dottern tjuter, sonen flabbar.
Jag gör det jag skall på övervåningen, och på väg ner varierar jag temat.
Det går ju inte att låta bli.

Nä, tar och smygstartar lite igen...

Kan inte låta bli efter att ha läst Dammråttans fina, över en månad gamla kommentar.

Det jag tänker på nuförtiden, är att jag skulle vilja snacka lite med Sven Delblanc. "Var inte deppig", skulle jag säga. "Ingen har skrivit bättre på svenska språket än du. Ingen har gett en så rik och magisk bild av ett mänskligt sammanhang."

Inte för att jag tror han skulle låta sig uppmuntras, jag läste någonstans att han dog besviken då han ansåg sig ha förstått att läsekretsen inte ens uppfattat vilket TEMA han diskuterat genom hela sitt författarskap.

Nu är visst maten klar här. Återkommer med tema och Delblanc-citat.

Det här är Britta

Först är hon sexåetthalvt, sen sju, sen 8. Geten är av okänd ålder och härstamning.

The last waltz

När jag gick där, med de gamle. Därute bland stenarna, och hade slutat undra varför ingen såg mig. Varför jag inte verkade finnas vare sig hemma eller i skolan - då kom du ibland svepande, som en god doft, ett fönster som öppnades, och visade mig en glimt av världen. Av det där sjuttiotalet som pågick nånstans, det som jag kunde se i form av husvagnsekipage med familjer som åkte förbi på vägen, (lika avlägsna och fantasieggande som flygplanen på den vitblå himlen). Det sjuttiotal som jag kunde höra glimtar av i radion (Håkan Serners varma röst), se bilder av på TV.
Hos oss rådde fortfarande ett ett avfolkat femtiotal där alla; jag, mamman, pappan, gick omkring i varsin ensamhet.

Men du. Du fanns därute, vacker, smart, glad. Du reste, flyttade, prövade dig fram, bodde utomlands, körde bil i träskor, med solbränna och solglasögon, hade kille, bytte kille, tog tag i saker - kunde få för dig att vända hö en solig dag, hoppade upp på en gammal traktor och drog iväg. Nysande i pollenmolnen.

Du fick mig att förstå (på ett dunkelt sätt, jag var inte så skärpt) att det fanns ett liv. Och om jag bara höll ut, och inte förväntade mig något under tiden, så skulle jag också komma dit. Det var bara att stänga dörren och vänta. Bida och vänta.

En gång tog du med mig på bio i Folkets hus. The last waltz. Det måste ha varit 1977. Jag var tolv. Musiken vecklade ut sig som en supernova på bioduken i den närliggande bruksbyn. Alla de musiker som jag har älskat ända sen dess dök upp på scenen. Neil Young, Joni Mitchell, Bob Dylan.
Sen kom Van Morrison in i en lila byxdress och sjöng brallorna av allihop.

Någonstans fanns det ett liv. Jag behövde bara vänta.
(Och jag fick vänta länge för den stängda dörren blev något av en vana.)

Och så, många år senare börjar jag sätta ord på ensamheten. På tystnaden. Min tystnad, inte din. Och du tror att det handlar om dig. Du tror att jag gör det av elakhet när jag försöker förstå. Du kan inte ge en lillasyster rätten att tala.

Och det är inte det att jag inte förstår.

Jag bara trodde det inte.

Magiska ögonblick part: 2

Utanför fönstret här i min arbetslokal har man under några månader hållit på att anlägga en stenlagd gång genom en park. Ja, jag säger månader, för de höll på redan i höstas, och i vintras när kylan aldrig kom, sen upphörde de ett tag då och då när vintern hälsade på. Så det har varit en utdragen affär.
Jag har hela tiden kunnat följa mannarnas arbete med grävmaskin, spadar, paddor och jungfrur som de för hand stompat ner betongteglet med. Det är rött, trumlat marktegel, och jag noterar nöjt att det är samma sort som jag själv har lagt golvet i vårt uterum med. Kanten på gången är satt med granit och längs med har det planterats träd och satts upp lyktor.

Mina skattepengar i arbete.

Så idag ser jag att de är klara. De sopar fyllnadsgrus över den sista biten, och lastar arbetsmaterial och överbliven sten på en vagn.

Och så kommer ett gammalt par gående, arm i arm. Jag ser hur de tvekar lite, sen styr de kavat in på den nya gången. De passerar killarna med kvastarna, och när de har kommit en bit ser jag hur killarna slutar sopa, lutar sig mot sina skaft en stund och tittar på det gamla paret som sakta tar resultatet av deras arbete i besittning.

Magiska ögonblick

Nyss körde jag barnen till skolan. P4 stod på, radio Dalarna.
Den kom när vi hunnit halvvägs:

Det började som en skakning på nedre däck...

Mikael Wiehes Titanic.
Lyssna, sa jag till barnen och skruvade upp.

Och så körde jag med tårar i ögonen, som jag alltid får när jag hör den låten.
Och jag var tillbaka i 1978, i det ögonblick då jag hörde den första gången, sittande på knä på golvet framför TV:n i det mörka vardagsrummet. Ensam förstås. I mina domusjeans och det platta, fula håret, luggen som såg ut som om den klippts med kökssax.
Sången åtföljdes av bilder, illustrationer, och jag satt där och bara rös.

Mina barn sitter tysta där bak. När vi kommer fram till skolan stannar vi, jag låter bilen stå på tomgång bara för att få höra slutet.

Sen greppar de sina ryggsäckar, grabben konstaterar att han glömt idrottspåsen men att det nog funkar ändå för de skall springa i skogen. Dottern påminner mig om något.

De hoppar ur, och går med guppande ryggsäckar bort mot skolbyggnaden.

Du kan sitta i MENSAS styrelse,

du kan vara "raketvetenskapsman". Du kan vara hjärnkirurg.

Sen åker du hem till villan och drar igång bensingräsklipparen, och är en idiot likförbannat.