Fjortis

Jag är rädd för strålning. Jag tänker på strålsjuka. Går över åkrarna och längs kanalen, leran fastnar under skorna, jag föreställer mig allting smittat av radioaktivitet, att kärnkraftverket några mil bort har havererat, exploderat, spridit sin smitta hit. Förgiftat den plöjda jorden, de fuktiga asparna som sakta gulnar i åkerkanten, vattnet som rinner trögt och svart i kanalen. Jag tänker på missiler. På Sovjet, på andra sidan havet, egentligen bara några mil härifrån, det sägs att de har kärnvapenbärande robotar riktade mot Sverige.
Svampmoln.
Det gör så ont i kroppen, att vara så ung och upptäcka att den värld man just var på väg ut i, den som äntligen skulle befria mig från bubblan där jag har levt så länge, att den världen står inför sin undergång. Så ironiskt! Så många generationer människor som fötts och vuxit upp till en jord där allt gått sin gilla gång, men just nu, just när det är min tur, då befinner vi oss i det läge där människan står inför att utplåna sin egen värld, förutsättningarna för sitt eget liv.

Jag sitter vid köksbordet och äter något mamma kallar "Parisare". Det är en hemgjord köttfärsbiff, rödbetor och ett stekt ägg placerat på en bit rostat bröd. Mittemot sitter pappa. Han saltar sitt ägg. Saltar och saltar. Mamma har redan ätit, eller skall äta senare, hon är någon annanstans i huset. Pappa prasslar med dagstidningen. Den är stor, täcker halva bordet när han brer ut den och läser bakifrån som han alltid gjort. Jag följer hans bläddrande med blicken. Nu är han vid sidan tre. Insändarna. Jag häller upp lite mjölk. Dricker och väntar på att han skall vända blad igen.
Men istället säger han något.

- Hör här (han läser högt):

Jag är fjorton år och vill inte dö.
Vad är det för en värld ni vuxna har skapat åt oss som är unga idag? Hur tror ni det känns att växa upp och upptäcka att vi lever på en jord som är förgiftad och full av hat och krig? En värld fylld av vapen som vi människor har skapat så jävulskt sinnrikt att de har förmågan att utplåna allt liv? utplåna oss själva? Förstår ni hur förtvivlade vi är?
Varför hjälper ni oss inte? Varför lever alla som om allting bara vore toppen? Istället för att hjälpas åt att ändra på allting. Snart är det för sent!

Fjorton år

Jag sitter tyst. Jag önskar att jag kunde säga till honom att det är jag som har skrivit insändaren, men det går inte. Den tid då jag hade kunnat låta honom komma mig så nära är sedan länge förbi.