Livet i Fluffbay

Naturligtvis

2008-12-11T12:00:00.000-08:00

Naturligtvis hade jag inte ens en skugga av mina egna barns charm och ljuvlighet när jag var liten. Självklart inte. Men ändå. Kanske hade min rygg drag av dotterns smala, smidiga? Kanske hade jag ett uns av hennes ögonglitter, en smula av sonens strålande leende? Det borde ju vara så. Rent genetiskt.

Och vad, vad kan det då ha varit som fick mina föräldrar att avstå från att någonsin smyga sig intill, kittlas och bråka som en slags förtäckt kel, vad fick dem att avstå från privilegiet att krama sitt eget senkomna sladdbarn godnatt, att sitta en stund och prata, fråga, lyssna, möta det barn som jag var när jag var i mänsklighetens bästa ålder. (10).

De var ju gamla förstås. De hade inte själva fått uppleva ömhet från sina föräldrar. Hm.

Jag smyger i trappan och får tag i sonen som sitter med ryggen mot räcket och spelar tv-spel. Jag borrar in fingrarna i sidorna på honom och han ylar av skratt, skrattet lockar dit dottern och jag kör "Nu är jag snälla mamma" (ser ut som vanligt), "och nu är jag mrs HYDE!" (ler galet och farligt). Dottern tjuter, sonen flabbar.
Jag gör det jag skall på övervåningen, och på väg ner varierar jag temat.
Det går ju inte att låta bli.

Nä, tar och smygstartar lite igen...

2008-12-11T10:00:00.000-08:00

Kan inte låta bli efter att ha läst Dammråttans fina, över en månad gamla kommentar.

Det jag tänker på nuförtiden, är att jag skulle vilja snacka lite med Sven Delblanc. "Var inte deppig", skulle jag säga. "Ingen har skrivit bättre på svenska språket än du. Ingen har gett en så rik och magisk bild av ett mänskligt sammanhang."

Inte för att jag tror han skulle låta sig uppmuntras, jag läste någonstans att han dog besviken då han ansåg sig ha förstått att läsekretsen inte ens uppfattat vilket TEMA han diskuterat genom hela sitt författarskap.

Nu är visst maten klar här. Återkommer med tema och Delblanc-citat.

Det här är Britta

2008-05-29T02:13:00.000-07:00

Först är hon sexåetthalvt, sen sju, sen 8. Geten är av okänd ålder och härstamning.

The last waltz

2008-05-27T01:27:00.000-07:00

När jag gick där, med de gamle. Därute bland stenarna, och hade slutat undra varför ingen såg mig. Varför jag inte verkade finnas vare sig hemma eller i skolan - då kom du ibland svepande, som en god doft, ett fönster som öppnades, och visade mig en glimt av världen. Av det där sjuttiotalet som pågick nånstans, det som jag kunde se i form av husvagnsekipage med familjer som åkte förbi på vägen, (lika avlägsna och fantasieggande som flygplanen på den vitblå himlen). Det sjuttiotal som jag kunde höra glimtar av i radion (Håkan Serners varma röst), se bilder av på TV.
Hos oss rådde fortfarande ett ett avfolkat femtiotal där alla; jag, mamman, pappan, gick omkring i varsin ensamhet.

Men du. Du fanns därute, vacker, smart, glad. Du reste, flyttade, prövade dig fram, bodde utomlands, körde bil i träskor, med solbränna och solglasögon, hade kille, bytte kille, tog tag i saker - kunde få för dig att vända hö en solig dag, hoppade upp på en gammal traktor och drog iväg. Nysande i pollenmolnen.

Du fick mig att förstå (på ett dunkelt sätt, jag var inte så skärpt) att det fanns ett liv. Och om jag bara höll ut, och inte förväntade mig något under tiden, så skulle jag också komma dit. Det var bara att stänga dörren och vänta. Bida och vänta.

En gång tog du med mig på bio i Folkets hus. The last waltz. Det måste ha varit 1977. Jag var tolv. Musiken vecklade ut sig som en supernova på bioduken i den närliggande bruksbyn. Alla de musiker som jag har älskat ända sen dess dök upp på scenen. Neil Young, Joni Mitchell, Bob Dylan.
Sen kom Van Morrison in i en lila byxdress och sjöng brallorna av allihop.

Någonstans fanns det ett liv. Jag behövde bara vänta.
(Och jag fick vänta länge för den stängda dörren blev något av en vana.)

Och så, många år senare börjar jag sätta ord på ensamheten. På tystnaden. Min tystnad, inte din. Och du tror att det handlar om dig. Du tror att jag gör det av elakhet när jag försöker förstå. Du kan inte ge en lillasyster rätten att tala.

Och det är inte det att jag inte förstår.

Jag bara trodde det inte.

Magiska ögonblick part: 2

2008-05-23T05:12:00.000-07:00

Utanför fönstret här i min arbetslokal har man under några månader hållit på att anlägga en stenlagd gång genom en park. Ja, jag säger månader, för de höll på redan i höstas, och i vintras när kylan aldrig kom, sen upphörde de ett tag då och då när vintern hälsade på. Så det har varit en utdragen affär.
Jag har hela tiden kunnat följa mannarnas arbete med grävmaskin, spadar, paddor och jungfrur som de för hand stompat ner betongteglet med. Det är rött, trumlat marktegel, och jag noterar nöjt att det är samma sort som jag själv har lagt golvet i vårt uterum med. Kanten på gången är satt med granit och längs med har det planterats träd och satts upp lyktor.

Mina skattepengar i arbete.

Så idag ser jag att de är klara. De sopar fyllnadsgrus över den sista biten, och lastar arbetsmaterial och överbliven sten på en vagn.

Och så kommer ett gammalt par gående, arm i arm. Jag ser hur de tvekar lite, sen styr de kavat in på den nya gången. De passerar killarna med kvastarna, och när de har kommit en bit ser jag hur killarna slutar sopa, lutar sig mot sina skaft en stund och tittar på det gamla paret som sakta tar resultatet av deras arbete i besittning.

Magiska ögonblick

2008-05-21T23:17:00.000-07:00

Nyss körde jag barnen till skolan. P4 stod på, radio Dalarna.
Den kom när vi hunnit halvvägs:

Det började som en skakning på nedre däck...

Mikael Wiehes Titanic.
Lyssna, sa jag till barnen och skruvade upp.

Och så körde jag med tårar i ögonen, som jag alltid får när jag hör den låten.
Och jag var tillbaka i 1978, i det ögonblick då jag hörde den första gången, sittande på knä på golvet framför TV:n i det mörka vardagsrummet. Ensam förstås. I mina domusjeans och det platta, fula håret, luggen som såg ut som om den klippts med kökssax.
Sången åtföljdes av bilder, illustrationer, och jag satt där och bara rös.

Mina barn sitter tysta där bak. När vi kommer fram till skolan stannar vi, jag låter bilen stå på tomgång bara för att få höra slutet.

Sen greppar de sina ryggsäckar, grabben konstaterar att han glömt idrottspåsen men att det nog funkar ändå för de skall springa i skogen. Dottern påminner mig om något.

De hoppar ur, och går med guppande ryggsäckar bort mot skolbyggnaden.

Du kan sitta i MENSAS styrelse,

2008-05-21T09:25:00.000-07:00

du kan vara "raketvetenskapsman". Du kan vara hjärnkirurg.

Sen åker du hem till villan och drar igång bensingräsklipparen, och är en idiot likförbannat.

Omslag

2008-05-01T02:18:00.000-07:00

För att få en blick att möta när jag satt och skrev om min lille hjälte, Viljo Nilsson, gjorde jag ett första omslag.

Är det avsikten som gör mördaren?

2008-05-01T01:57:00.001-07:00

Själva, ehm, attityden?
I så fall är jag en kirskålsmördare.

(Om någon undrar så tänker jag övergå till lite mer vanlig dagboksform här nu, bara för att hålla det hela igång, det verkar vara en förutsättning för att det skall komma bra saker då och då.)

Egentligen borde jag utnyttja mina resurser och göra en illustrerad blogg. Teckna käcka bilder till vart inlägg. Men sanningen är, att det är tråkigt att illustrera. Eller, nej, inte tråkigt, men det är arbete.
Pure work.
Medan skrivande är - också work - men samtidigt glädje och - jag vrider mig när jag skriver ordet - passion.

Jag sitter på ett färdigt manus. Försöker låta det vila och mogna. Försöker få sonen att läsa det (han måste godkänna det hela, då det är ganska inspirerat av honom som person).

Försöker också bestämma vilket av alla de förlag som dissat mig genom åren, som skall få äran att läsa det först. (Eller kanske något av dem som inte dissat mig. Ursäkta ordvalet men ordet behövs och finns inte på svenska, disrespekterat.)

Natten då världen nästan gick under

2008-04-22T23:39:00.000-07:00

åker bort några dagar... lämnar er med en hänvisning till Peter Englunds text om natten måndagen den 26 september 1983.

Fjortis

2008-04-21T23:51:00.000-07:00

Jag är rädd för strålning. Jag tänker på strålsjuka. Går över åkrarna och längs kanalen, leran fastnar under skorna, jag föreställer mig allting smittat av radioaktivitet, att kärnkraftverket några mil bort har havererat, exploderat, spridit sin smitta hit. Förgiftat den plöjda jorden, de fuktiga asparna som sakta gulnar i åkerkanten, vattnet som rinner trögt och svart i kanalen. Jag tänker på missiler. På Sovjet, på andra sidan havet, egentligen bara några mil härifrån, det sägs att de har kärnvapenbärande robotar riktade mot Sverige.
Svampmoln.
Det gör så ont i kroppen, att vara så ung och upptäcka att den värld man just var på väg ut i, den som äntligen skulle befria mig från bubblan där jag har levt så länge, att den världen står inför sin undergång. Så ironiskt! Så många generationer människor som fötts och vuxit upp till en jord där allt gått sin gilla gång, men just nu, just när det är min tur, då befinner vi oss i det läge där människan står inför att utplåna sin egen värld, förutsättningarna för sitt eget liv.

Jag sitter vid köksbordet och äter något mamma kallar "Parisare". Det är en hemgjord köttfärsbiff, rödbetor och ett stekt ägg placerat på en bit rostat bröd. Mittemot sitter pappa. Han saltar sitt ägg. Saltar och saltar. Mamma har redan ätit, eller skall äta senare, hon är någon annanstans i huset. Pappa prasslar med dagstidningen. Den är stor, täcker halva bordet när han brer ut den och läser bakifrån som han alltid gjort. Jag följer hans bläddrande med blicken. Nu är han vid sidan tre. Insändarna. Jag häller upp lite mjölk. Dricker och väntar på att han skall vända blad igen.
Men istället säger han något.

- Hör här (han läser högt):

Jag är fjorton år och vill inte dö.
Vad är det för en värld ni vuxna har skapat åt oss som är unga idag? Hur tror ni det känns att växa upp och upptäcka att vi lever på en jord som är förgiftad och full av hat och krig? En värld fylld av vapen som vi människor har skapat så jävulskt sinnrikt att de har förmågan att utplåna allt liv? utplåna oss själva? Förstår ni hur förtvivlade vi är?
Varför hjälper ni oss inte? Varför lever alla som om allting bara vore toppen? Istället för att hjälpas åt att ändra på allting. Snart är det för sent!

Fjorton år

Jag sitter tyst. Jag önskar att jag kunde säga till honom att det är jag som har skrivit insändaren, men det går inte. Den tid då jag hade kunnat låta honom komma mig så nära är sedan länge förbi.

Dagens aha-moment:

2008-04-21T05:26:00.000-07:00

Eustace = Justus

Payback time

2008-04-21T00:36:00.000-07:00

Jag läser på mitt nätforum att ungflickor nu går omkring i kjolar som inte täcker ändan, samt att de på dessa ändor har genomskinliga nylonstrumpor som gör att trosorna (uppenbarligen då och då till och med stringtrosor, enligt uppgift!) syns. Tidigare har jag läst om ungdomsfester där småflickorna springer omkring i BH och bunnyöron, medan smågrabbarna spelar macho och domderar med brudarna.

Och man förfasas.
Man tar sig för pannan.
Man tänker HUR kan tjejerna låta sig objektifieras så?
Och hur kan de låta killarna behandla dem som horor och pigor?
Och fattar de inte hur illa det ser ut? Hur fult?

Kort sagt, man reagerar som det man är.
En förälder. En stofil. En mossig gammal kvarleva från gångna tider.
Och naturligtvis är det det som är syftet.
För ungdomar idag är inte annorlunda än vi var, eller fyrtiotalisterna, eller backfisharna eller swingpjattarna i början av nittonhundratalet. De vill kommunicera. Det är det ungdomar alltid vill, även om man väldigt lätt får för sig motsatsen; de vill faktiskt alltid kommunicera med vuxengenerationen.

Och det är ju just på mina egna ryggmärgsreaktioner jag förstår att detta är deras ungdomsuppror. För är det något ungdomar alltid har varit bra på, så är det att leta reda på, och borra in fingret i, föräldragenerationens svaga punkter. Deras akilleshälar, deras heliga kor.

Och här är vi, födda på 60- och sjuttitalen med vår enda, i våra ögon okränkbara ideologi: Genusgrejen. Jämställdheten. Varje kvinnas rätt att inte vara objekt.

Men ungdomarna vill kommunicera, och det de säger är:

Okej, vi lever i en superytlig och groteskt översexualiserad värld och det är inte VI som har gjort den till det. Det är NI.

Och de har rätt.
Det är payback time för lilla Ariel med snäckbehån i happymeal-lådan.

En ceremonifobiker gör avbön

2008-04-19T03:36:00.000-07:00

jag har alltid varit rädd för ceremonier, traditioner. Skulle klara mig bra utan jul och påsk, kan inte begripa alla dessa religioner med alla deras påbud om underliga ritualer som skall genomföras vid olika tidpunkter.
Och räddast av allt är jag för bröllopet. Tanken på giftermål, om så bara av enklaste sort på kommunalkontoret, har alltid fyllt mig med olustkänslor. Det framstår bara som makabert att ta det allra mest privata och förvandla till ett offentligt spektakel. För mig skulle det aldrig kunna bli till något annat än teater, och jag hatar att spela teater.

Men så hände det här med Engla. Och det var inte det jag skulle tala om nu, utan det som kom efter. Den där kvällen när vi utnyttjade våra kommunikationsmedel ("vi skulle kunna göra världsrevolution på en fucking t i m m e !") till att sprida budskapet att tända ett ljus på kvällen. För Engla. För att hedra. Och för att protestera.

Och jag kände att jag var med på noterna! jag ville, jag behövde, ställa den där lilla marschallen på verandan, trots att de enda som såg det var de enstaka bilar som far förbi här på kvällen.
Jag gjorde det. Det var ingen teater.
Sen läser jag att lastbilschufförerna har haft en tyst minut. Stannat sina bilar, låtit verksamheten upphöra ett ögonblick. Och jag tänker "ja". Det är så vi måste göra. Det är så vi måste göra för att återupprätta oss. För att återupprätta allas vår självbild, den bild som en enda person med en enda vidrig handling har lyckats solka rätt ner i skiten.

Och så tänker jag det självklara, att det är ju det alla ceremonier gör. De stärker bilden av oss själva som kärleksfulla människor.
Och bidrar starkt till att vi faktiskt lyckas göra nånting så underligt, som att leva tillsammans i ett relativt fredligt samhälle.

Därmed inte sagt att bröllop inte är det läskigaste som finns.

Läs spenatmamman!

2008-04-17T01:07:00.000-07:00

hon är ytterst matnyttig och jag hoppas få träffa henne till sommarn när hon förväntas besöka en sommarstuga nära mig!
Kom ihåg att vi skall förtära FEM PORTIONER frukt och grönt varje dag!
(Detta föranlett av att Spenatmamman har en TÄVLING på sin blogg!)

Världsherravälde

2008-04-16T05:46:00.000-07:00

Jag vet vilka som styr världen.
Nej det är inte Bush, det är inte Putin, det är inte Hu.
Det är säljnissarna.
Det är inte pengarna.
Men det är säljnissarna.

Om du inte vet vad en säljnisse är, så är det den person som har till uppgift att för en viss produkts räkning söka upp produktens säljställen och där sälja in så innihelvete mycket det bara går av just denna produkt.

Detta gör säljnissen med hjälp av ett enda verktyg: Tugg.

Säljtugg.
Och problemet är att om säljnisse kommer med exakt samma, säkert utmärkta, vara som förra året, då har han inget att tugga om.
Det finns inget att säga.
Inga förbättringar att hänvisa till. Inga nya färger att kalla årets, inga nya knappar, tampar, reglage, displayer...
Säljnisse får tunghäfta av det här, han får klåda, han får svettningar och tunnelseende.
Det blir helt enkelt ingenting sålt.

Det är därför det är säljnissarna som är ansvariga för att en vanlig enkel tandborste i dessa dagar är så överdesignad att den liknar ett högteknologiskt rymdinstrument, och driver dig till förtvivlan när du står där i affären och bara vill ha en som inte blir spretig första gången du tar den i din mun.

Det är säljnissarna som är ansvariga för teknikinfarkten i ditt hem, den som gör att du måste ropa på tioåringen för att kunna byta kanal på teven. Varje pryl måste ovillkorligen varje år förses med nya funktioner, enbart därför att säljnisse skall ha nåt att tugga om
och tugga om
och tugga om.

Ibland skriver jag böcker. Vissa av dessa böcker har visat sig svåra att sälja. Detta är böcker som har tillkommit i samråd med skickliga redaktörer på några av sveriges största förlag. Redaktörerna och jag har varit ense om att böckerna är bra, fyndiga, tankeväckande, snygga. Säljbara helt enkelt. Förutsättningarna borde vara goda.

Men i några av fallen har det alltså inte gått så bra. Och jag har så småningom lyckats få korn på en orsak.

Det är säljnissarnas fel. Säljnissarna som åker runt till landets alla boklådor och tuggar för sin vara. Eller, i det här fallet, varor. Och det är här det blir svårt. När säljnisse har inte bara en, utan flera produkter att tala för.

En av mina böcker var rolig. Det var i stort sett det den var. Det var det den var avsedd att vara. Men det är inte mycket att tugga på för en säljnisse. Inte mycket mat i det. "Det här är en rolig bok". Nä. Låter inte bra. Den får nog ligga kvar i kofferten, så tuggar jag lite mer om den här barndeckarserien i stället, nu när den har kommit ut med del tjugoåtta.

En annan bok jag skrev, den föll mellan genrerna.
Ja, har ni hört! Och det var något som jag tyckte var bra med den! Den var överraskande och originell!
Men. Den var realistisk så när som på en enda grej, och kunde därför inte kategoriseras vare sig som realism eller fantasy. Utan nånting mittemellan.

Vilket är rena döden för en säljnisse. Han får tunghäfta, han får klåda, han får svettningar och tunnelseende.
Det blir helt enkelt ingenting sålt.

Se dig om i ditt hem.
Allt som finns där finns där därför att säljnissarna har sett till att det är så.

Världsherravälde if I ever saw it.

Rolig historia

2008-04-13T10:19:00.000-07:00

En gång var jag i San Francisco. Jag skulle på en konferens i Los Angeles och tänkte att SF måste jag bara se, och så ordnade jag en mellanlandning där. Nå. Väl på plats var det ju bara så att jag måste se Haight Ashbury och hippiekvarteren där Janis Joplin och dom höll till, så jag lämnade hotellet och gav mig av, till fots. När jag började närma mig, så mötte jag en proper karl på trottoaren. Typisk välklippt amerikan i trettioårsåldern, med tenniströja och khakishorts. Denne men tilltalade mig. Det var jag inte helt beredd på, för jag hade i sanningens namn inte pratat med en käft på flera dar, så det jag uppfattade lät ungefär såhär:
"Blablaha exchange?"
Och jag, som var i "tourist mode", trodde förstås att tjommen ville växla pengar, och var man kunde göra det, det hade jag inte den blekaste aning om.
"Well, I don't know..."
Mannen tittade då på mig, ganska noga, och frågade allvarligt och enträget:

"But where did you get your's?"

Här kom jag till insikt om att vi missförstått varandra och frågade:
"Oh sorry, what was it you were asking again?"

Och fick detta svar:

"Where did you get your sex-change?"

Ända sen den dan har jag undrat vad det var mannen trodde att jag var. En man som hade blivit kvinna?

Eller en kvinna som blivit man?

Käre gamle Dick

2008-04-12T08:40:00.000-07:00

Alltid lika aktuell.
Målning: Dick Bengtsson, "Hitler och drömköket", olja på pannå 1974

*Går och fortsätter spackla kökstaket*

Långt borta och nära

2008-04-10T00:09:00.001-07:00

Något får mig att resa mig från datorn och titta ut genom fönstret i arbetsrummet. Jag tittar förbi snabbmatstället och sporthallen, bort mot högstadieskolan. En buss startar och åker, och där går en liten karavan av barn. Jag tittar noga. En dag i veckan åker min flickas klass från sin skola utanför stan, in till den här skolan för att ha slöjd.

Så ser jag henne. En liten rödblå prick. Min nioåring. Långt fram i raden. Skuttande. Utan jacka, fast det är snö ute. Jag ler. Den lilla rackarn.

Nu tar hon tag i någons hand. Någon vuxen. Någon vuxen som just i denna stund utgör hennes universums fasta punkt. Det värker till lite i kroppen på mig. Sorg. För att hon inte är bara min. Lycka. För att hon är så trygg och glad och lever ett eget, stort, rikt och viktigt liv.
Gruppen blir mindre och mindre. Nu viker de runt ett hörn och är borta.

Men i eftermiddag kommer hon att komma stampande in i farstun. Smälla igen dörren alldeles för hårt, slänga ryggsäcken på det grusiga golvet och skrika "Hej jag är hemma!"
Och jag kommer att möta henne och vi kramas lite och hon kommer att berätta något viktigt som har hänt på väg hem eller i skolan under dagen och allt kommer att vara bra.

Ingen kommer att ta henne och behandla henne som en sak.
Som ett föremål.
Att förbruka och kasta bort.

Lajf in Swiden

2008-04-09T00:39:00.000-07:00

Men alltså... efter den här trista, gråa slaskvintern, så blir det härligt med en skön vår, solen kommer tillbaka, fåglarna sjungar, gräset spirar ... jaha, nähä. Men då kommer vi att få en fin sommar. En sån där härlig sommar när man vågar tro på högtrycket liksom, man vågar lita på det och kan slappna av i sandalerna. Några veckor åtminstone... verkligen känna att nu är det sommar. Jaså, jaså. Inte det. Men då måste vi kunna se fram emot en skön höst! Härliga klara brittsommardagar med blå himmel och klar luft, sköna dagar i svampskogen och löv som sakta sakta byter färg?
Jaså inte.
Jaja, det var kanske för mycket begärt.
Men nu är det verkligen dags för en härlig, riktig vinter! Med ordentlig snö som ligger kvar! Soliga dagar, skidspår som håller, domherrar i äppelträden, sparkåkning och mys! ungar som är ute hela dagarna och leker i snön och kommer in rödkindade och pigga...

Okej.

Men nu. NU MÅSTE vi ju i alla fall få vår nån gång! Va? En härlig vår när det kvillrar i bäckarna och man kan sitta vid söderväggen och sola näsan ... jag menar, det har vi ju gjort oss förtjänta av. Och statistiskt sett så måste det ju bara komma lite fint väder nån gång...

Nähä.

Så skönt det är att sommaren ligger framför oss. Men långa soldränkta dagar då man släntrar ner till sjön med termos och bullar och ligger där hela dan och kanske lyssnar lite på radio, tar ett dopp när man blir för varm. Och så långa ljumma kvällar då man kan sitta ute så länge man vill och sippa på ett glas vin och bara njuta.

Vad skönt det skall bli.

Man borde helga vilodagen

2008-04-06T11:03:00.000-07:00

ja, det är inte mycket i kristendomen som landar mjukt hos mig, men det där med att vila en dag i veckan. Å, vad jag tror vi behöver det. Och vad löjligt det är, att på något sätt, bara man tänker tanken, så reser sig enorma protester från ens inre: Man har inte TID, det är så mycket man måste göra och när skall man hinna göra allt om man inte gör det på helgen? Va?

Men artonhundratalsmänniskorna. De hann.Trots att de inte hade varken disk- eller tvättmaskin eller stormarknad eller bil eller...

Fast OM jag skulle helga vilodagen, då skulle jag använda den till att läsa profan litteratur. Får jag inte det så är jag inte me.

Denna söndag var som de brukar: jag vaknar med ambitionen att hinna massor och samtidigt vara riktigt slö. Och misslyckas med båda.

Stackars mamma

2008-04-06T07:10:00.000-07:00

tänker jag ofta när jag ser henne för mig, ensam i det stora kalla huset med den sure gubben. Hon som har velat flytta i åratal, till något mindre, lättare. Mer centralt, en lägenhet i samhället där hon har sina bekanta. Men gubben skall dö i det hus han är född, och mamma tillhör den kvinnogeneration som inte kan tänka sig att slå sig fria på ålderns höst. Plus att hon gärna vill ha en eskort. Jag tror hon skulle känna sig avig utan en karl, hur sur och otillgänglig han än är. (Och pliktkänslan, inte att förglömma.)

Stackars mamma. Väninnorna som hon hade i samhället har börjat dö undan i allt snabbare takt. Snart är det inga kvar. Hon pratar inte längre om att flytta.

Men så öppnar vi kistan i hallen. Det är veckan efter påsk, vi hälsar på. I hallen står den gamla järnkistan som den alltid har gjort, en gammal bankkista är det, med ett ytterst krångligt lås som endast de mest snillrika av familjens gossar kan öppna. Hittills har det varit storebror. Men nu lyckas sonen få upp det och blir genast utsedd till officiell kistöppnare, de gånger vi vill gå igenom dess innehåll.
Och innehållet är - inte sedlar, inte viktiga papper, inte foton och klenoder. Utan mammas sparade outfits. Upp ut kistan väller femtiotalet, sextiotalet och sjuttiotalet. De är mammas decennier. Det var hennes tid. Från femtiotalet; små skräddarsydda dräkter. Från sextiotalet; jackieklänningar, märkvärdigt formlösa, hemsydda i råsiden och ylle. Och så sjuttiotalet. The wild and crazy sjuttiotalsmamma, som visserligen var närmare femtio år, men som dansade och dansade. Alltid smal, med en gul Blend mellan fingrarna, alltid fräsig, glad och snygg när hon slapp ifrån vardagsslitet. Det är den mamma jag minns. Som alltid skulle iväg på dans eller bjudning. Med plockade ögonbryn, matchande handväska och ibland peruk istället för det vanliga håret. Alltid i nya outfits, den ena mer utflippad än den andra. Jag springar mellan hallen och spegeln i sovrummet, gapskrattar, och provar slinkiga långklänningar i LSD-inspirerade mönster som letat sig till sverige och ut på vischan. Jag provar en ärtgrön byxdress med guldknappar. Kortkorta nylonklänningar med enorma gula blommor, silverskor, hattar, scarfsar, handskar.

Stackars mamma.

Vad fan ömkar jag henne för. Titta på kläderna. Hon har ju haft roligt. Mycket roligare än jag.

Växjö

2008-04-02T03:26:00.001-07:00

Jag åkte till Växjö och visste precis hur det skulle se ut där, och det gjorde det. Men sen kom jag på att det var Karlstad jag hade tänkt på.

När jag åker tåg genom södra Sverige så brukar jag tänka på de tillfällen jag har besökt de olika städerna och stationerna. Nästan alla bär på ett minne eller flera, om det så bara är fråga om ett tågbyte och ett äpple i Pressbyrån nån gång på 80-talet. Som Hässleholm.

Idag: Kalmar, där jag dök ner och avverkade tre frustrerande gymnasieår för att slutigen ta s t u d e n t e n iförd svart vegamössa med rosor på skärmen. Jag trodde att mössan och rosorna skulle få någon att se mitt rika inre liv och fatta vilken fantastisk person jag var. Ingen fattade nåt.
I Alvesta pratade jag inför många människor en gång, tror inte jag gjorde något större intryck. På väg hem blev tåget stående och jag fick åka taxi sista biten. 30 mil.
I Tranås bor en kusin jag aldrig ser. Hon har en son som lär skall figurera i kändissammanhang.
Sen Mjölby. Mjölby är romantik och stor kärlek.

Jag tänker på andra banor. Skövde. En nyårsafton med brorsan. Det var åttiotal, vi lyssnade på Purple rain.
Ulricehamn, dit liftade Lotta och jag. Hängde med en massa idioter på en farm som hette "Assholes MC". Vi var på en fest hos en ung kille, tror bara han var 16, 17. Men han bodde ensam i en villa. Föräldrarna hade dött i någon olycka. Tidigt på morgonen gick vi därifrån, utan att säga något. Bara gick ut i majmorgonen, det var redan hett fast klockan bara var sex. Vi liftade tillbaka till Kalmar via Jönköping och Gnosjö, där vi fick stå i tre timmar. Då lyssnade vi på Meatloaf.
Helsingborg. Att ta båten över sundet en första maj när alltiing är stängt i Sverige men öppet i Danmark. Köpa en liten, liten flaska apfelkorn och tycka det är gott. Hitta en regnbågsfärgad sjal med glitter i! Lycka! Att andas in röken på däcket på väg tillbaka.

Österut. Nyköping. Vad som hände i Nyköping kan inte nämnas här, även om det är preskriberat. Och Eskilstuna. Jag har aldrig bytt tåg eller gått på gatorna i Eskilstuna, det känns som om den stan inte finns. Finns den?

Men Katrineholm. Med ryggsäck och kassettradio i handen. Det känns som om mitt liv började på stationen i Katrineholm. I farfars långkalsonger. Jag var före min tid. Mentalt hade jag nått fram till tightsen, fyra år innan tights existerade i den fysiska världen.
Jag trodde att långkalsongerna skulle få någon att se och fatta vilken underbar person jag var.
Vilket rikt inre liv jag hade.

Att ta ansvar för sina ord

2008-04-01T06:56:00.001-07:00

.
.

Står under en regntung himmel och packar böcker i barnens gamla badbalja. Det är den 1 april, marken under pallen som böckerna står på är vattensjuk. Åttahundra böcker. En hel pall. Inplastade men ej buntade. Levererade till mig utan kostnad från förlaget som skändligen har misslyckats med att sälja ut upplagan av den ungdomsbok som jag har skrivit med mitt förbannade hjärteblod. Minns hur jag satt på bibbblan och smågrät lite när en av bibliotekarierna visat mig BTJ-recentionen, långt innan jag fick ett utdrag av den från förlaget, två recencenter som såg vad jag skrivit, som fattade orden, som begrep vad jag menade.
Någon fattar. Böl, snyft.
Några möten med tjejer som har läst om Irma med svansen och tänkt att precis så. Precis så märkligt är det att vara tjej.

Jag bär in böckerna. Balja efter balja, och staplar dem på vardagsrumsgolvet för senare åtgärd. Tänker optimistiska tankar: De skolor som bokar in mig för författarbesök kan få en klassuppstättning av boken! Toppenidé, verkligen. Ser framför mig massor med författarbesök, givande möten med ungdomar och barn som har läst och fattat. Mina bokstaplar kommer att krympa och försvinna på ett kick!
Fast något hundratal får jag nog lämna i förslutna sopsäckar på svärmors kallvind och glömma bort. Jag har varit med förr. Och inte kunde jag ana att åttahundra böcker var SÅ innihelvete många. Jag bygger twin towers och quadruple towers på golvet och tänker att ungarna kan få ta de jävla böckerna och använda dom som kapla, fan.
Jag fyller bilen med böcker att ta med till arbetslokalen. Jag svettas. Ryggen värker.

Men igår stod det i Aftis att IKEA köper 200 pallar med såna här böcker varje år, att använda för att skapa stämning i hyllorna i sina fejkvardagsrum i sina fejkhem i sina varuhus.

Oh the horror!

Det börjar dugga. Jag måste skynda mig.

Jag tar ansvar för mina ord.

Men jag kunde väl ha fått några pallkragar också åtminstone.